Ack och Ve består av Sara Aldén (längst fram), från vänster Amanda Frisk, Tora Hyllstam, Elin Andersson och Gabriella Josefsson. Foto: Thea Eklöf

Vokalgruppen Ack och Ve började som ”Kukens vokalensemble”, och består av fem kvinnor. Nu ska de ha sin första spelning, och spänningen är hög. Målet är att skapa plats för deras röster — något som inte alltid är enkelt inom musiken.
– Vi enades i någon slags feministisk fury, alltså att vi var arga på kuken och på patriarkatet, och ville skapa kvinnokraft, säger Sara Aldén, medlem i gruppen.

Amanda Frisk och Tora Hyllstam stegar fram och tillbaka mellan de runda borden med blickarna i taket. Elin Andersson studsar Toras barn Eli på ena höften. Då och då sjunger de halva fraser eller enstaka ord för sig själva, och de trevande upprepade tonerna studsar mot betongväggarna. Sara Aldén och Gabriella Josefsson vandrar med jämna mellanrum mellan en mikrovågsugn och en liten bardisk för att fylla pappersmuggar med nypoppade popcorn, och rummet blommar med lukten av smör och salt. Gummisulorna på deras sneakers dunsar dovt mot det hårda golvet. En cello ger ifrån sig en djup klang när den ställs till rätta uppe på scen.

– Kan du ge oss ton hela tiden? ber Amanda pianospelaren, som trycker fram regelbundna toner på tangenterna medan de fortsätter sjunga upp.

Ack och Ve gör sig redo för sin första offentliga spelning. En vokalensemble sjunger flerstämmigt, ofta utan instrument, men för kvällens konsert har de med sig ett band till ett par av låtarna. Medan bandet testar instrumenten med ljudteknikern samlas gruppen kring ett av borden framför scenen. Vita papper och tuschpennor har strösslats över bordsytan. Längst bak i rummet ger Eli ifrån sig ett gråtande skrik, och Tora stegar snabbt iväg. Ackompanjerat av det luftiga ljudet från trummornas cymbaler diskuterar de kvällens setlista och vad de ska säga mellan låtarna.

– Det kan inte bli för mycket snack. ”Nästan tre år senare…”, börjar Elin spåna.

– Tänk att det skulle ta tre år! utbrister Amanda glatt.

Vokalgruppen föddes på en fest år 2019. Under kvällen sjöng en av dem, Sara, skämtsamt ordet ”kuk” till melodin av en Michael Jackson-låt, när fler röster plötsligt stämde in med harmonier och stämmor. Tillsammans började gruppen dela anonyma videor på Instagram under namnet Kukens vokalensemble, där de bytte ut ord i kända låtar till ”kuk”. 

– Vi enades i någon slags feministisk fury, alltså att vi var arga på kuken och på patriarkatet, och ville skapa kvinnokraft, säger Sara.

Som Kukens vokalensemble gjorde de blandat annat en julkalender, där de skrev om jullåtar och delade på sociala medier. Efter ett tag började gruppen prata om ett annat namn för att kunna göra musik och låtar de själva hade skapat. Namnet Ack och Ve kommer från klagan. Den 18 november släpps deras första skiva som de nyligen har spelat in.

– Många låtar är grundade i vemod, och i det vackra. Det är också ”ack och ve”, att det är vackert. Att livet är stort, att det är vackert att leva och i det finns kärlek, säger Sara.

Medan de gör en soundcheck inför kvällen flyttar och vrider de på de två högtalarna, monitors, som står riktade mot dem på scenen. De är till för att de ska höra ljudet från instrumenten och sina egna mikrofoner. Med rynkad panna vandrar Sara mellan scenen och golvet framför den för att höra både hur det låter där uppe, och hur det låter ur högtalarna i taket som pekar ut mot publiken. Det är något som inte stämmer med synten till en av låtarna. De går allihop och ställer sig bland borden och stolarna nedanför scenen och lyssnar intensivt.

– Jag hör en helt annan ton, säger Gabriella.

– Jag med, instämmer Amanda. De tittar på varandra och skakar lite på huvudet.

Amanda sätter sig på huk bakom en stol och greppar tag om stolsryggen med ena handen. Hon lutar pannan mot den i några sekunder.

– Det här är ett sådant typiskt strul som kommer när man ska spela, säger hon.

– Det löser sig, det värsta som kan hända är att vi bryter och tar en annan låt, säger Sara och slår ihop händerna.

Några av dem håller fingrar för öronen medan de provar låten igen. Elin lägger handflatorna på hjässan och tar ett djupt andetag. Några blickar flackar mot de stora glasdörrarna i entrén, där det har börjat samlas människor.

Samtliga medlemmar i gruppen har gått musikutbildningar. De har själva upplevt att det är fler män än kvinnor på utbildningarna, och främst att kvinnor tenderar att fastna i bestämda roller. Tora menar att de oftast sjunger eller spelar melodiinstrument, medan representationen på trummor eller bas oftare är män.

– Killarna kan ta väldigt mycket plats, inte för att de är dumma utan för att de är vana vid det, säger hon.

Kvinnor på musikutbildning
På Högskolan för scen och musik på Göteborgs universitet har andelen kvinnor på musikinriktade utbildningar legat på runt 40 procent sedan 2013, med lägsta andelen på 37 procent år 2015 och högsta andelen på 45 procent år 2021.
Källa: Högskolan för scen och musik

Ack och Ve säger själva att de inte har upplevt något motstånd som en musikgrupp bestående av kvinnor, men de är beredda på att det antagligen kommer att ske. De menar att deras upplevelser har berott på vilka sammanhang de har existerat i. Olika utrymmen ger olika mycket plats, och det är lättare att ta sig fram i vissa kretsar än andra.

– Det är en feministisk handling att skapa konst som kvinna, att ta det rummet som inte annars känns självklart och att skapa ett sammanhang där man också uppmuntrar varandra att skapa, säger Sara.

När publiken börjar strömma in i lokalen består den av släkt och vänner, men även främlingar som har kommit för att höra gruppen sjunga för första gången. De är både yngre och äldre, med allt ifrån personer med gråa hår till en liten flicka som har neongula hörselkåpor över öronen. Stolarna fylls snabbt upp och fler lyfts fram från höga staplar längst med väggarna. Borden dekoreras av de små popcornmuggarna.

”Det är en feministisk handling att skapa konst som kvinna”

Sara Aldén

Foto: Thea Eklöf

I logen skiftar gruppmedlemmarna mellan att byta om till sina röda scenkläder inne på toaletten och att ge sig själva en sista blick i spegeln. Enstaka sminkprodukter plockas upp och överges på borden framför de stora speglarna inramade av glödlampor. Elin sitter i en nersutten soffa och knyter snörena på ett par svarta loafers. Ett par slitna Converse har slängts åt sidan vid väskorna som ligger huller om buller i ett hörn.

– Nu blev jag ganska pirrig, sjunger Amanda till sin spegelbild, medan hon drar en concealerstav fram och tillbaka i förpackningen.

Gruppen samlas precis innanför den svarta logedörren med händerna på varandras axlar. Tillsammans bildar de en färgglad fläck i det trånga utrymmet, och de smälter nästan ihop till en större, illröd varelse.

– Nu tittar vi på varandra och säger ”det kommer gå bra”, säger Sara och sveper med blicken över resten av gruppen, som nickar och instämmer.

Målet med Ack och Ve var tidigt att skapa plats för kvinnliga röster och upplevelser. Vanessa Ansah-Pewudie är verksamhetsansvarig för studiecirkeln Loud Grrrl genom Arbetarnas bildningsförbund (ABF) i Göteborg, som jobbar med att skapa en mer jämlik musikscen. De erbjuder replokaler för band bestående av kvinnor och icke-binära personer, och håller även i workshops och andra evenemang. Syftet är att skapa rum där kvinnorna hamnar i fokus och får ta plats

– Det handlar om att kunna göra musik utan att man har ett nätverk eller de kontakter som behövs för att kunna komma in på vissa platser, säger Vanessa.

Loud Grrrl hyr ut replokaler i Musikens hus, på Rockverstan och ska även sätta ihop en produktionslokal i Viktoriahuset. För att använda en lokal skriver man på ett hyreskontrakt med ABF, och för att få hyra behöver man vara en grupp på minst tre personer som är över 13 år gamla. Minst halva gruppen behöver bestå av kvinnor eller icke-binära. Första terminen är gratis, och sedan kostar hyran 3 000 kronor per termin. I lokalerna finns instrument, mixbord och annan utrustning för banden att använda. De vill erbjuda en bred samling instrument och verktyg för att kunna inkludera så många olika genrer och människor som möjligt.

– Det kan ofta bli att man vill få in kvinnor och icke-binära, men vi behöver också kolla på intersektionalitet och se vilka som representeras inom kvinnor och icke-binära personer, säger Vanessa.

”Ibland behöver man kasta ut livbojar.”

Vanessa Ansah-Pewudie

Loud Grrrl har funnits i Göteborg i omkring tio år. Det är ett nationellt initiativ som startades i Umeå år 2006. Målet är att skapa rum enbart för kvinnor och icke-binära personer för att dessa grupper ska kunna ta sig fram. Banden som hyr replokaler hos Loud Grrrl består i nuläget av personer som är över 18 år gamla, men ABF jobbar även med initiativ specifikt för yngre personer, bland annat kulturhuset Arena 29 och musiklägret Popkollo.

– Om man inte jobbar aktivt med att få in en marginaliserad målgrupp kommer man fortsätta få in dem som redan har haft förtur. Ibland behöver man kasta ut några livbojar, säger Vanessa. 

Nyfiken på Loud Grrrls replokaler? Såhär ser den i Musikens hus ut! Foto: Thea Eklöf

Foto: Thea Eklöf

Ute i spellokalen har lamporna släckts. Scenen badar nu i ett varmt, gult sken och de färgade scenljusen på väggarna skiner starkare i det dovt upplysta rummet. När den första röda klänningen börjar ta sig uppför den låga scentrappan lystrar rummet till. Sara går sist i ledet upp på scen. Hon börjar applådera och heja på medan hon går, och publiken gör detsamma. Några röster tjoar glatt.

När gruppen står uppradade i ett svagt svängt ”c” faller en förväntansfull tystnad. Ack och Ve tar ett djupt andetag, nästan i unison, och börjar sjunga. Sången ljuder starkt genom rummet. De olika stämmorna väver, dyker och simmar om varandra. Några i publiken håller ögonen stängda. En man mot den bakre delen av rummet bubblar i ett tyst skratt när refrängen i låten Hör mig! sväller mot väggarna. Hans mun faller öppen och stannar där. Låten som strulade under repet börjar, och bandmedlemmarna sneglar på varandra och byter små leenden. Med några sammanbitna, fokuserade blickar i taket tar de sig igenom den utan problem.

Den sista låten, Löftet, är dedikerad till Eli, och möts av ett kollektivt ”åh”-ande. När den sista tonen har ringt håller rummet andan i några ögonblick, innan applåderna bryter ut. Några i publiken ställer sig upp, och mannen längst bak torkar sig kring ögonen med baksidan av ett pekfinger.

–Encore! ljuder någonstans ifrån, och kvinnorna skrattar.

– Vi har inga andra låtar, så det får bli en gammal, säger de med ansiktena uppspruckna i breda leenden.

När spelningen är över tänds taklamporna igen. En rumsavdelare har plockats bort, och det sena solljuset utifrån flödar in i rummet som nu ser ut att vara så mycket större. De extra borden som hade ställts fram har flyttats tillbaka, och rummet har börjat tömmas på folk.

De som är kvar står i små klungor. En grupp har fastnat vid de resterande popcornmuggarna, och några få sitter kvar vid sina bord med fötterna upplagda på de tomma stolarna omkring sig. Ack och Ve sprids genom rummet, röda fläckar bland de andra färgerna i rummet. Kompisar och familjemedlemmar kramas om, och de pratar med glada miner och viftande händer om spelningen. Rösterna ekar mot cementväggarna.

– Hörni, vad glad jag blir. Det gick ju superbra, säger Sara, och lägger armen över Toras axel.

Thea Eklöf