Julia har skrivit sedan tonåren. Foto: Ellinor Ericstam

Hur gör man som ungdom om man skriver och vill ge ut sina texter? Det finns flera vägar att ta, från övning och publicering till tävling.
— Jag skriver som bäst när jag avsätter tid till det, säger Julia Gabrielsson, skribent i Göteborg.

Vattenglas och kaffekoppar samsas på borden, där unga och gamla sitter bekvämt och pratar högt. Julia Gabrielsson går fram till kassan och beställer en bit banankaka. Hon har precis slutat för dagen på HDK-Valand, Högskolan för konst och design, där hon pluggar litterär gestaltning. Nu ska hon ta en fika innan hon ska hem och äta lunch. Hon sätter sig vid ett bord och lägger ifrån sig sina väskor, som är fulla av böcker.

På gatan utanför börjar det regna, men Julia tar av sig kappan och ser avslappnad ut. Hon är 22 år och har skrivit olika texter sedan tonåren, både dagbok och dikter. Att det blev just det skrivna ordet som Julia fastnade för tror hon bara är en slump.

— Jag tror att jag oavsett hade behövt någon form av uttrycksform, och jag har varit inne och petat i alla delar. Jag har målat, jag har hållit på med musik, jag har fortsatt vara intresserad av teater och spelade teater på min högstadieskola. Men varför det blev skrivande tror jag är för att det är så lättillgängligt. Till en början fanns det också någon blygsamhet i att jag kunde skriva utan att det syntes. När jag skrev så var det i tystnad, och jag kunde göra det utan att egentligen säga först att jag skrev.

Julia har publicerat flera texter i olika forum på nätet, och hon arbetar just nu på en roman om två lesbiska kvinnor i Göteborg på 1960- och 1970-talet. Hon skriver som allra bäst en mörk vinterkväll på en bar eller ett café, där det är mycket folk som pratar.

— Men en liten generell grej är att jag skriver som bäst när jag avsätter tid till det. Nu har jag inte den disciplinen, i och med att jag har så mycket annat som händer, och då blir det inte mycket skrivet. Jag har märkt att det som är viktigt är att jag går in i romanen kanske en gång i veckan och ser att den finns där, även om jag inte skriver på den.

Julia har jobbat med romanen sedan hösten 2020, då hon började på en skrivarskola. Hon har jobbat i etapper med den och har försökt att inte sätta för mycket press på sig själv. Hon vill fokusera på det roliga i skrivandet, även om det i framtiden blir mer än en hobby.

— Jag vill se på det på samma sätt, att det är någonting som ska vara lustfyllt. Jag vill inte känna att jag behöver sträva efter en deadline eller att ”om ett år ska jag ha en ny bok utgiven”. Jag kanske får betalt för det, för att folk köper min bok, men det ska vara roligt ändå.

Göteborgs stadsbibliotek är ett ställe där unga kan möta både litteratur och det skrivna ordet. Bibliotekarien Alma Kilander möter mig i entrén och vi tar hissen upp till den översta våningen, som bara är till för personalen. Hon ordnar en kopp te och visar ett rum där vi kan sitta ostört. Det heter “Svindlande höjder”, och de andra konferensrummen är också döpta efter kända romaner.

Alma, som jobbar på ungdomsavdelningen Dynamo, har under de senaste åren hållit i skrivarcirklar, som har riktat sig till ungdomar i åldrarna 13 till 25 år. Vid varje träff har cirkeln ett tema, och Alma har med sig böcker på det temat. Hon har också med sig exempel på meningar som deltagarna kan utgå ifrån när de ska göra olika skrivövningar.

— Och så brukar vi alltid ha en uppvärmningsövning som vi kallar för skrivstafett. Man får en minut på sig att skriva någonting, sen så viker man pappret och skickar vidare till nästa. Sen så läser man upp om man vill och det blir väldigt roligt.

Alma har sett utvecklingen i att ungdomar läser mindre, och hon tänker att biblioteken kan bli en plats där ungdomar, på ett roligt sätt, kan ta del av litteratur och skrivande.

— Vi vill skapa läslust och skrivarlust, och vi ska liksom inte vara något tvång. Det är viktigt, på biblioteket också, att här ska det vara för att man vill, inte för att det är skola och tvång. Jag tror vi tänker “är det lyckat, och folk är nöjda, då kör vi på”. Jag tycker att det är viktigt att se till vad ungdomarna vill ha, och erbjuda dem det. Biblioteket är ju till för alla.

På caféet, ett stenkast från stadsbiblioteket, tänker Julia Gabrielsson liknande tankar. Hon försöker att inte ta skrivandet på så stort allvar att det blir en rädsla, något som hon tänkte på redan när hon först började publicera sina texter.

— Man kanske inte ska känna så starkt för sina egna texter att man liksom inte kan ta kritik för dem, eller att man inte kan se att någon annan inte gillar dem, utan släpp texten som du har fått i väg. Se det som en möjlighet att den har fått komma ut, för det säger ju också någonting, har den blivit publicerad så finns det ändå någonting i den.

Julia pluggar på Högskolan för konst och design. Foto: Ellinor Ericstam

På HDK-Valand, där Julia har pluggat det senaste året, tycker hon också att det finns en avslappnad inställning till texterna man skriver.

— Jag är medveten att man inte kan värdera vad som är en bra och en dålig text, de orden finns inte i den världen. Sen kan man ju tycka saker om en text, och känna saker för en text, eller den kan träffa människor olika mycket, men jag tror att jag känner att när jag skriver någonting så skriver jag det för att det finns en anledning att det ska bli skrivet. Och sen när jag har skrivit klart det, och någon annan läser det, så känner jag inte att det är min text längre riktigt. Det är någonting som är baserat på något större, någonting som händer runt mig.

Julia funderar ett tag inne på caféet, där sorlet stiger och regnet utanför öser ner, vilka råd hon skulle ge till sig själv på gymnasiet. Hon tog studenten 2019, och förklarar att hon inte känner sig som en annan person nu. Men hon kommer fram till två saker: att läsa mycket och att söka sig till grupper som har liknande intressen som en själv. Och det kan finnas en del fördelar med att påbörja sitt skrivande tidigt, även om det aldrig är för sent att ta upp pennan och pappret, menar Julia.

— Jag tror att man kanske bygger upp något tryggt grundnätverk inom det. Där finns människor som inte bara varit med i stunder då man har blivit publicerad, utan också i ens tidiga skrivande. På så sätt kan man påminnas om att man har utvecklats. Jag tror att man kanske som ung också är lite, lite modigare för att man tänker att det inte är för sent ännu. Det är det ju inte när man är 50 heller, på den folkhögskolan som jag läste på, där var jag absolut yngst och den äldsta var väl 75 typ. Det är ju aldrig för sent, men jag tror att det är ett lite mindre kliv att ta när man är ung.

Ett kliv att ta, om man är ung och skriver, är att skicka in en text till en tävling. Hanna Landström är chef för projektet “Jag skriver i dina ord”, som har sitt säte i Göteborg. Varje år anordnar projektet en tävling, som är till för alla gymnasieelever i hela Sverige. Eleverna får då skicka in en text som är inspirerad av, eller baserad på, en dikt eller en låttext.

— Vi har valt det konceptet just för att det ska finnas en startpunkt så att skrivandet inte ska bli så svårt. Man ska känna att “jag kan utgå från någonting”.

“Jag skriver i dina ord”, som anordnas av Författarcentrum, erbjuder också gratis författarbesök till olika gymnasieskolor i Sverige. Syftet är att öka läs- och skrivvanor, men också att ge eleverna en chans att träffa en etablerad författare och bli inspirerade. Vilka författare som åker på besök brukar variera.

— Det ser lite blandat ut, men vi brukar alltid rekommendera författare när skolorna är lite vilsna, så kan det ju vara, att de säger “vilken möjlighet, det här måste vi haka på, men vi vet inte riktigt vem vi ska välja”. Då brukar vi också se till att det finns en geografisk spridning, att kanske ta någon som bor i närområdet. Det kan vara ganska roligt för eleverna att veta att “i min ort eller i grannorten så finns det en person som är författare”, det kanske man inte alltid har koll på.

De senaste åren har det varierat en del i antalet bidrag som har skickats in till tävlingen, och det tror Hanna Landström dels beror på pandemin, dels att projektet har haft mindre pengar att röra sig med. Projektet har också sett att det finns ett samband mellan antalet författarbesök som utförs och antalet bidrag som skickas in. I år har bidragen ökat igen.

— Det känns ganska skönt, att man märker att “okej, skolorna går tillbaka till det normala, och projektet får ett uppsving”.

Hanna Landström kan också se att finalisterna i “Jag skriver i dina ord” brukar bli inspirerade att fortsätta skriva efter tävlingen.

— Det är ju inte helt ovanligt att de som vinner, eller går till final, går i årskurs tre på gymnasiet. Och då är det inte helt ovanligt att man väljer skrivarlinjer eller folkhögskolor efter det. Så det blir väl en liten boost på något vis.

Regnet på gatan har lugnat ner sig, och kakbiten framför Julia är nästan uppäten. Innan hon tar på sig kappan och sina väskor berättar hon om sina planer för sommaren.

— Jag ser fram emot att bli klar med boken. Jag ser också jättemycket fram emot att få vara i den bubblan i sommar, och lägga tid och energi på den. Sen ser jag också fram emot att få befinna mig mer i en grupp av människor som skriver roman. Det tänker jag också att jag ska ge tid till i sommar, träffa mina vänner som också håller på med större projekt och sitta tillsammans. Och sen tror jag att jag ser väldigt mycket fram emot att få läsa mycket i sommar, det varit väldigt mycket kurslitteratur och böcker som vi har fått från skolan nu. Läsandet är jätteviktigt kopplat till mitt skrivande, så att läsa ska bli jättekul.

Visste du att…en av Julias favoritböcker, “Bonjour tristesse”, publicerades när författaren Françoise Sagan bara var 18 år gammal?

Ellinor Ericstam