På dagarna svarar hon på frågor om grillar och köksredskap men hennes planer är större än så. De innefattar actionfilmer och häftiga upplevelser i filmcentret i väst. Men för att komma dit måste hon börja någonstans. Idag ska hon göra sin första casting för en filmroll, en upplevelse av nervositet, iver och kanske mest av allt – väntan.

– Oj herregud, den är halv tio, Sarah! När skulle vi vara där, ropar Sebastian Wiberg.

– Det börjar ju tio! Så snart jag är klar drar vi!

Den lugna lördagsmorgonen är som bortblåst. Sarah Boman, 24 år från Göteborg, är så gott som färdig men kan inte bestämma sig för om hon ska ha en vit tröja över den gulrosa klänningen hon valt.

Och just hur man ska tänka när man gör sig i ordning för en casting är Sarah osäker på. 

– Alltså, jag vet inte! Antingen kommer man bara som man är, eller så piffar upp sig till hur man kan vara i en film, säger Sarah. Men jag tycker det är så svårt!

Sarah vänder sig i spegeln för att se om det kan fungera. Pojkvännen Sebastian sitter och väntar i vardagsrummet och Tony, Sarahs pappa, dukar av frukosten som tagit upp en stor del av morgonen. Sarah och Sebastian bor i Mölndal men har sovit hos pappa Tony i Kungsbacka för att vakna några mil närmare Halmstad.

För det är inte vilken dag som helst i Halmstad idag. Det är casting för filmen Gyllene tider, en film om popgruppen med samma namn som gav upphov till den eviga skolavslutningslåten Sommartider. Och nu eftersöks alltså skådespelare i en så kallad öppen casting, vilket innebär att vem som helt får komma dit oanmäld. Den här gången är det enda kriteriet att man ska vara mellan 17 och 30 år, men utöver det ska man komma som man är och ingen förberedelse krävs.

– Nu är jag faktiskt klar, säger Sarah.

Sarah vrider om nyckeln på den lilla vita Toyotan och topplistan från 2013 gör sig påmind på radion. Sebastian gäspar och meddelar att en energidryck skulle sitta fint. Sarah verkar piggare.

– Just nu är jag väldigt taggad. Jag vill bara se vad man ska göra, säger hon.

Hon har inte kunnat förbereda sig på något sätt, men det tycker Sarah snarare är skönt. 

– För vet man innan så kan bli mer nervös. Men nu vet jag ju inte vad som ska hända så då kan jag ju inte förbereda mig på det.

Sarah Boman
Ålder: 24 år
Intressen: Skådespel, träning, yoga, skönhet, hälsa, djur, natur, konst och resor.
Favoritmat: Halloumiburgare.
Favoritfilm: Svårt, men en film som jag alltid skrattar högt till är How to loose a guy in 10 days och Dum och dummare. Älskar Jim Carrey. Annars fängslande thrillers.

Sebastian följer främst med som stöd men funderar på att själv testa castingen.

– När man ändå är där är det väl lika bra att köra. Men jag blir ju inte ledsen om jag inte får rollen liksom. Jag har inte gjort någonting sådant där innan, jag är inte så där superkonstnärlig av mig, säger han.

Det till skillnad från Sarah som har många kreativa sidor. Hon målar, fotar och filmar. Och så det hon ska göra idag – stå framför kameran. För tillfället jobbar hon som kundsupport i Torslanda, men har inte för avsikt att stanna kvar där mycket längre.

– Jag brukar byta efter ett år när jag tröttnar, berättar hon. Det är därför jag tror filmbranschen är bra för mig. Det är ju verkligen olika hela tiden. Det är hennes första casting för en filmroll, men att stå framför kameran är inte helt nytt för henne. Hon har varit modell i många år, haft roller i reklamfilmer och varit statist i flera filmer och tv-serier. Den senaste statistrollen var i filmen Så jävla easy going. Hon har inte sett filmen än men planerar att göra det, även om hon poängterar att det inte är säkert att hon ens kommer synas för att hon var just statist.

”Jag vill vara med i coola actionfilmer i Hollywood”

Sarah Boman

Får hon drömma fritt skulle det vara att synas betydligt mer.

– Jag vill vara med i coola actionfilmer i Hollywood. Det är ju dit man vill om man ska jobba med det här, säger hon.

Hon berättar hur viktigt det är för henne att tycka om det hon jobbar med och att Hollywood nog skulle kunna ge just det. 

– Jag tror det är mycket upplevelserna. Att få göra och uppleva mycket samtidigt som man gör något man tycker är kul. För jag vill inte sitta på ett kontor och känna att det här är tråkigt men så gör man det för att man måste. Jag vill göra något som ger mig energi istället för att ta min energi, säger hon. Det märker jag ju när jag varit på uppdragen jag fått att dagen går så fort och jag vill inte gå hem, jag vill göra mer.

Grusvägen har bytts ut mot landsväg och landsväg mot motorväg. Det är E6:an och motorljudet från den lilla bilen nästan dränker rösterna. Det är åtta mil kvar till Halmstad och nerverna är fortfarande i styr.

Men öppen casting, som är vad Sarah och Sebastian ska på idag, är bara en av alla metoder som castingbolagen använder för att rollsätta filmer och tv-serier. Lina Friberg jobbar som casting director, eller rollsättare, på castingbolaget Coj casting i Stockholm som hon driver tillsammans med sin kollega. Det är hennes jobb att hitta rätt skådespelare till rätt karaktär i film och tv-produktioner. Men hur gör man det?

– Alla projekt är ju unika på sitt sätt, berättar hon. Om det är street casting eller om man letar bland skådespelare, om man behöver en dansare eller om man ska ha barn till julkalendern eller vad det nu är. Så man anpassar sitt arbetssätt efter det projektet som man håller på med och hur det manuset är utformat.

Ett vanligt sätt att hitta passande roller att söka är genom annonser från annonsplattformar eller på castingbolagens hemsidor och sociala medier. Ofta vill de ha olika bilder på en och många efterfrågar också en presentationsvideo. Om rollsättaren tror att man kan passa för en roll kan man bli uppringd för att göra nästa steg i processen – provfilmningen.

– När vi har kontaktat någon och ber dem komma in på en provfilmning så har de ofta fått en provscen först att läsa in sig på. Sen kanske vi fixar motspel och så kommer de in till oss och får göra den här scenen tillsammans med någon annan. Eller om vi söker två personer så får de komma in och spela mot varandra, det är lite olika, berättar Linda Friberg.

Därefter görs ytterligare en gallring och till slut kanske rätt skådespelare har hittats. Om inte så får man fortsätta leta.

Vibrationerna i bilen blir mindre när Sarah svänger av mot Halmstad.

– Jag blir nervös nu, säger hon.

– Är du verkligen nervös, frågar Sebastian.

– Ja, när jag är där blir jag alltid det. Jag behöver något att dricka så vi får stanna.

Det blir tyst en stund medan Sebastian utforskar Halmstads utbud av bensinstationer från ovan genom gps:en. Den avslöjar att det finns en några minuter bort – alldeles intill adressen där castingen ska vara. Han instruerar Sarah om vilken väg hon ska ta innan han tar upp det tidigare samtalsämnet på nytt.

– Men Sarah, vad tänker du? Varför blir du nervös?

Tystanden som följer avslöjar Ed Sheeran på låg volym.

– Jag tänker inte, jag är bara nervös, säger hon till slut.

– Men du tänker, definitivt, säger Sebastian. Är det prestationen?

– Ja, lite så. Vad jag ska vänta mig.

– Det är nog ganska dåligt att tänka så för du kan ju inte kontrollera något av det.

– Nej, det är ändå det jag tycker är skönt. För jag har inget att planera eller förbereda, för jag vet inte ens vad jag ska göra.

– Nej, du har ju inget att vara nervös för, säger Sebastian. Jag menar, vad är det värsta som kan hända? Att du bajsar på dig?

– Det är nog det allra värsta faktiskt, säger Sarah och skrattar.

– Så står de där och skrattar. Men alltså, vi är i Halmstad så du kommer ju inte träffa dem igen. Det hade ju varit det värsta!

– Nej, som om det var en granne, säger Sarah.

– Ja, då hade jag fattat om du var nervös. Nu ska vi ta tredje avfarten till vänster.

En macka, en dricka och varsin energidryck. Det är vad Sarah och Sebastian kommer ut med några minuter senare. Alldeles intill ligger platsen för castingen, mitt i ett industriområde bland bilhandlare och plåtslagare. Det är ett svart plåthus vars insida inte matchar området. En ung tjej klädd i svart står i entrén.

– Hej, välkomna! Här ska ni få varsin lapp och sedan är det bara att sätta sig vid ett bord och fylla i. Det finns pennor på borden, säger hon.

På Sarahs lapp står det 143 och på Sebastians 144. Sarah slår sig ner vid ett litet runt bord och Sebastian ställer sig intill. De småpratar om vad de ska skriva i de olika fälten. Kontaktuppgifter, klädstorlekar och vad man har gjort tidigare.

–

Lokalen verkar användas till någon form av kulturverksamhet. Långa träbord står i ena delen, fulla av målarfärgsrester från oräkneliga kreativa projekt. I kanterna står tavlor, skulpturer och lerfigurer ihop med penslar och stafflin. Både i tak och på väggar finns olika arrangemang där ljusslingor hängts upp. Och så huvudpjäsen i lokalen – den orangefärgade cykeln upphängd i ett metallvalv på ena väggen.

– Då tar vi nästa! Nummer 123, ropar en medelålders man i rödrutig skjorta.

Någon reser sig från en stol och följer med honom in i ett rum. En svart dörr med stora vita bokstäver i versaler stängs bakom dem – Room of silence. 

Kvar sitter ett tjugotal unga på färgglada stolar och nedsuttna soffor och väntar på att höra just sina nummer. Vissa har sällskap av en kompis eller förälder, andra har kommit dit själva.  Spänningen som hänger i luften går nästan att ta på.

Lina Friberg som jobbar med att träffa nervösa skådespelare beskriver att hon försöker få de som kommer till henne att slappna av, men att det är det svårt att få bort nervositeten helt.

– Det handlar ju bara om att vara så bra förberedd som man kan och göra sitt bästa när man är där. Annars kan man ju inte göra någonting. För ens egna nerver, de är ju som de är. Man får tänka att man kommer till ett snällt sammanhang som inte är så mycket att hetsa upp sig för, säger hon. Men det är ju lätt för mig att säga för
det är ju inte jag står framför kameran, jag står ju bakom.

Samtidigt är det svårt att minska på nervositeten när man inte kan förbereda sig, som i det här fallet med en öppen casting.

– Det är ju svårt att förbereda sig inför improvisation. Man får bara göra det bästa man kan och våga släppa sargen lite. Man har ju ingen kontroll på en improvisation och det är ju det som är meningen – att man ska skakas om lite, berättar hon.

Sarah och Sebastian har fått veta att det kommer vara en intervju på fem minuter den här gången och inte så som det annars kan vara när man får instruktioner att improvisera efter. Det har gått nästan två timmar när nummer 142 ropas upp. Nästa gång är det Sarahs tur.

– Nu är jag faktiskt nervös, säger hon och ser lite sammanbiten ut.

– Nummer 143.

Sarah tar sin lapp och följer med den rödrutiga skjortan till Room of silence. Där inne möts hon av en kamera på stativ riktad mot en tom plaststol som hon ombes sätta sig på. Sedan stängs dörren bakom dem. Strax efter blir även Sebastians nummer uppropat av en annan man i andra sidan av rummet. Det går en, två och tre minuter innan han kommer ut.

– Vi klickade inte alls. De frågade vad jag hade för erfarenhet, men jag har ju ingen. Han var nog inte så överdrivet imponerad av mitt CV, berättar Sebastian.

Bakom dörrarna ställs frågor om ålder, vad man gör om dagarna och tidigare erfarenheter. Till slut kommer även Sarah ut. Hon ler.

– Det kändes ändå bra, säger hon. Det var inte jobbigt, bara kul. Man kan inte göra så mycket mer än att vara sig själv. Jag tänkte inte på ifall jag skulle vara skådespelaraktig utan vi pratade ju bara.

De packar ihop sina saker och tar sig ut i industriområdet igen. Sebastian frågar vad mer som hände inne i rummet.

– Jag berättade bara om vad jag har gjort innan, lite om modellgrejerna men att jag är mer inne på skådespel nu. Men det flöt på bra, berättar Sarah. Men nu efteråt tänker man ju alltid att jag skulle inte sagt det utan berättat det där. Men så är det ju alltid och det är ju bara att ta med sig till nästa gång tänker jag. Man lär sig något efter varje gång.

Den långa väntan på castingen är över men ersätts av en ny, ännu längre väntan, för de kommer inte börja provfilma förrän tidigast i slutet av sommaren.

– Han sa att det kommer ta lång tid innan man kanske hör någonting, men jag vill ju veta nu, idag, säger Sarah ivrigt.

Det är Sebastians tur att köra. Han justerar sätet och vrider om nyckeln. Sarah tar fram gps:en som säger att nästa sväng är åt vänster. Bilen rullar ut ur Halmstad, ut på E6:an som ska leda hem till Göteborg. Om Sarah får den här rollen vet ingen, men en sak är säker – det är inte sista gången hon går på casting.

Alex Kennegård